Drömmande Ängel

Jag är riktigt förkyld idag. Det gör ont att röra ögonen. Knakse blir att stanna hemma imorrn. Problemet är att man missar så mycket. Känns konstigt, har bara några få lektioner men kommer hamna grymt mycket efter, det vet jag av erfarenhet.
Så man får kanske ta och bita ihop. Försöka iallafall.

Det finns en dröm. I den är allt bra. Jag reser och ser världen. Alla mår bra och ingen blir sårad. Orden krig, svält, död och orättvisor existerar inte ens. Alla är lyckliga.

Men inte ens i den drömmen är jag kvar här. Jag må älska dem men jag vet inte hur länge till jag orkar bo under samma tak som dem. Det kunde vara värre, mycket värre. Många skulle anse att jag har det bra. Men en vis man sa till mig att många kanske har det värre men det jag känner räknas ändå. Jag grät när jag hörde det. Det kändes som om jag inte kunde sluta den gången. Men jag lyckades och jag återvände. För trots att det räknades kände jag på mig att det kunde ha varit värre.

Jag har dåligt samvete över det, över att jag frågade och berättade för den vise mannen. Hon sa en gång att det inte är sånt man pratar om. Ändå gjorde jag det och det kändes bättre. Det var flera månader sedan jag talade men den vise mannen. Nu är det svårt att förstå att jag ens var värd hans sympati. Det jag har är inte ens så hemskt. Jag borde vara lycklig. Jag är lycklig egentligen. Tror jag, jag kan inte nes fortsätta vara arg på dem. Jag glömmer bort att vara det. Då kan det inte vara så hemskt. Eller hur?

Dem och jag fungerar olika. Så är det. Vi kan inte ens se på nyheterna tillsammans utan att börja bråka. Igår ville jag inte stanna här. Jag har kanske ingenstans att ta vägen till men det spelade ingen roll. Men jag ville inte lämna henne. Men hon gjorde inget. Som satt där och tog ingen sida, fast jag tror att hon höll med mig. Eller kanske inte.

Mitt problem är att jag inte är 18 år än. Om jag var det skulle detta vara lättare att hanskas med. Då kunde jag lämna allt här. Åtminstånde ett tag tills han inser hur mycket han har förstört. För jag älskar den här platsen, egentligen. Himlen, havet och skogen möts. Den är perfekt. Jag älskar den. Jag älskar dem också men ibland när jag är med dem glömmer jag det och orkar inte längre.

Men jag har dem. Det borde nästan räcka. Jag tänker på alla som inte har någon. De kan ändå le och vara glada. I sommar ska jag hjälpa till att ta hand om ett gäng 14 åringar. Då kan jag inte konsentrera mig på mina egna problem. Jag borde inte ens få vara med. Jag är för egoistisk. För jag är lycklig egentligen, ändå sitter jag här vid min dyra dator, i mitt eget rum fyllt med fina saker och om något skulle hända mig skulle de försöka stoppa det. Ändå sitter jag här och skriver om hur hmenskt jag tycker jag har det ibland. Urlöjligt. Patetiskt. Elakt. Egoistiskt.

Hej, då har man skaffat en blogg då. På denna tänkte jag skriva lite det jag har lust med. Om det är något ni undrar eller bra känner för det, komentera gärna