Arn - Riket vid vägens slut
Okej... Jag vet liksom inte vad jag ska säga.
Börjar med det lätta, igår såg jag uppföljaren till "Arn - Tempelriddaren" baserad på böckerna av Jan Guillou.
Det jag gillar med den är väll att mer eller mindre alla svenska skådespelare är med i filmerna om Arn. Det är som sveriges version av "Love Actually" eller "Förnuft och känsla" där alla (nästan) brittiska skådespelare är med.
Jag måste också säga att jag känner igen Milind Soman som pelar Saladdin men jag kan inte komma på vart jag sett honom. Stellan Skarsgård är en av mina favorit skådespelare och älskar karaktären han spelar, Birger Brosa. Men där tar det liksom slut.
Eller ja, miljöerna är fina men det räcker inte för att göra en bra film. Många av skådespelarna är urusla och man hör att det är repliker de säger. När Joakim Nätterqvist talar är det nästan pinsamt. Jag tror verkligen att han är duktig, i vanliga fall, men jag kan inte bortse från att det inte blir något bra i denna film. Allt faller platt.
Jag brukar älska filmer som utspelar sig i då-tid för jag är lite en en historia freak. Men här är allt bara fel. Det är inte ens ett bra försök. Visst svenskarna slogs mycket inbördes och var rädda för att dansken skulle komma. I Jerusalem pågick krig. Men ingen skulle acceptera Magnus (sonen) eftersom hans föräldrar inte var gifta, men ändå är han vid hovet och må så vara att hans föräldrar var vänner med kungen och drottningen. Man skulle också lagt större vikt vid Brosas ord eftersom han var en "politiker" ända ut i fingerspetsarna.
Det är lite kul att se att sverige försöker satsa på lite annorluna film från vad de brukar satsa på. Det är inte en film som går ut på att de är olykliga hela tiden. Nog för att Arn och Cecilia är olyckliga men jag anser att filmen mer handlar om hur det klarar av sorgen och att de ser andra saker än bara det negativa. Olyckan är bara det som driver dem. Jag har nämligen börjat tröttna på att svensk filmindustri bara sprutar ut film där alla är olyckliga konstant, och som handlar om att de är olyckliga. Inte att de tar sig ur olyckan utan att de är olyckliga.
Man kunde ju inte förvänta sig att svensk filmindustri skulle börja göra filmer med tuggummi och sockervadd så där över en natt. Men det känns som om Arn är en början man kan, om man försöker och jag menar verkligen försöker, se en liten, liten rengnbåde i horisonten så vi kanske om ett par år tionden eller så kan få se en svensk film som handlar om något annat än olyckliga människor.
Börjar med det lätta, igår såg jag uppföljaren till "Arn - Tempelriddaren" baserad på böckerna av Jan Guillou.
Det jag gillar med den är väll att mer eller mindre alla svenska skådespelare är med i filmerna om Arn. Det är som sveriges version av "Love Actually" eller "Förnuft och känsla" där alla (nästan) brittiska skådespelare är med.
Jag måste också säga att jag känner igen Milind Soman som pelar Saladdin men jag kan inte komma på vart jag sett honom. Stellan Skarsgård är en av mina favorit skådespelare och älskar karaktären han spelar, Birger Brosa. Men där tar det liksom slut.
Eller ja, miljöerna är fina men det räcker inte för att göra en bra film. Många av skådespelarna är urusla och man hör att det är repliker de säger. När Joakim Nätterqvist talar är det nästan pinsamt. Jag tror verkligen att han är duktig, i vanliga fall, men jag kan inte bortse från att det inte blir något bra i denna film. Allt faller platt.
Jag brukar älska filmer som utspelar sig i då-tid för jag är lite en en historia freak. Men här är allt bara fel. Det är inte ens ett bra försök. Visst svenskarna slogs mycket inbördes och var rädda för att dansken skulle komma. I Jerusalem pågick krig. Men ingen skulle acceptera Magnus (sonen) eftersom hans föräldrar inte var gifta, men ändå är han vid hovet och må så vara att hans föräldrar var vänner med kungen och drottningen. Man skulle också lagt större vikt vid Brosas ord eftersom han var en "politiker" ända ut i fingerspetsarna.
Det är lite kul att se att sverige försöker satsa på lite annorluna film från vad de brukar satsa på. Det är inte en film som går ut på att de är olykliga hela tiden. Nog för att Arn och Cecilia är olyckliga men jag anser att filmen mer handlar om hur det klarar av sorgen och att de ser andra saker än bara det negativa. Olyckan är bara det som driver dem. Jag har nämligen börjat tröttna på att svensk filmindustri bara sprutar ut film där alla är olyckliga konstant, och som handlar om att de är olyckliga. Inte att de tar sig ur olyckan utan att de är olyckliga.
Man kunde ju inte förvänta sig att svensk filmindustri skulle börja göra filmer med tuggummi och sockervadd så där över en natt. Men det känns som om Arn är en början man kan, om man försöker och jag menar verkligen försöker, se en liten, liten rengnbåde i horisonten så vi kanske om ett par år tionden eller så kan få se en svensk film som handlar om något annat än olyckliga människor.
Kommentarer
Postat av: Niklas
Svar: Ja, Titanic är ju underbar =)
Trackback
